900Aero -87 aka Valborg

[Rodder76]

Hallå kära 900-vänner
Vissa av er känner mig lite sedan innan. Vissa av oss har träffats live, vissa har bara trakasserats av nån miljon frågor via PM, mail och sms, vissa kanske känner igen mitt nickname och för de flesta är jag antagligen helt okänd.

Detta är en story om en pöjk med gigantiskt, maniskt bilintresse, med en fot cementerad i Saab-träsket.
Detta är en story om en pöjk som fann att livet bara går, drömmar byggs på, men uppfylls aldrig om man inte tar tillfället i akt.

En dag i mars 2013 fick jag ett sms. Ett hänvisning till Blocket.se. God damn it. En fräsch og900-Aero. Det skrevs inte mycket, men lovades samtidigt massor. Eller var det bara "vill ha"-begäret som målade upp guld och gröna skogar?
Bilen var dyr. Alldeles för dyr. Läcker men helt fel. Fel bil, fel pris och fel tidpunkt. Pappaledig och precis köpt hus. Plundrat ekonomin för en halv livstid framöver. Förköpt med enormt renoveringsbehov. Garage och lador med mer eller mindre pågående projekt har denne pöjk fyllt upp lite här och var på östgötaslätten. Men här stod en Aero.
Hur ofta ser man egentligen en fräsch "oskruvad" og900Aero till salu? Finns de?

För att kapa lite i historierna så tog ångesten över och jag började jaga säljaren. Här gällde det att vara ute i tid om man var intresserad. Jaga hela bekantskapskretsen för att få med en bromsklots på en visning.
Bromsklots?
Jo, jag vet hur jag funkar. "Jag kommer o kollar" betyder "hämtar" i mitt hjärta.
Man kan ge sig f-n på att alla jobbade, trots att det var perfekt läge för klämdag, halvdag eller "you name it". Mormor kunde i alla fall ta grabben min.
Till och med Martin "Turbocab" som jag bara träffat live en gång tillfrågades att komma från "andra hållet" och möta upp. Han kanske inte agerar bromsklots, men vet åtminstonde vad han snackar om.
Till sist rycktes den sista brasklappen fram. Ett ess i rockärmen. Stefan (StefanG på Saabklubben) kontaktades. En god herre som jag träffat allt för lite. Med lite övertalning (inte så svårt när det gäller Saabar) så kom vi överens. Han fick åka från Frödinge till Jönköping där jag skulle hämta upp honom.
Innan avfärd kontaktades föregående ägare, varpå jag fick lite intressant historia om bilen, köpeskillning när den bytte ägare (som om det spelar roll :wacko )å så....


Så var ska detta leda?
Bilen med smeknamnet Valborg har självklart fått sitt smeknamn av en anledning.
Familjen Eriksson i Vingåker var en familj som ville "ride in style". 1987 lämpade det så väl att ekonomin tycks har varit fördelaktig för familjen, och Valborg fyllde 60år.
Så herren i huset smög en dag iväg till Eddy Anderzon som var försäljare på Saab i Nyköping och lade in beställning på 900Aero. Klart Valborg skulle åka silvrig 900Aero nu när det vankades bemärkelsedag och ekonomin tillät.


Jajjemän. Till handlingarna finns ett vykort, skrivet av en äldre herre med skakig hand som gratulerar sin fru på 60års-dagen med en flång ny silver 900Aero. För att mota sin egna avundsjuka hade han beställt en svart åt sig själv!
Historien om den svarta dödar vi snabbt, då tråden inte handlar om den, med att bilen blev stulen på Arlanda nångång på 90-talet.

Valborg den lyckliga damen, fick lämna sin vita 900T16 -86 med 1700mil i inbyte (eller... jag vet inte om detta var hennes bil, men den byttes in i alla fall).
19870225 började Valborgs resor med den silvriga 900Aeron.


Vad hon gjort för resor har jag inte spånat i, men till handlingarna finns ett antal besiktningprotokoll och en hög servicepapper. Gluggar finns i historiken (tyvärr), och det blev sämre med pappershanteringen på äldre dagar.


En dag 2004 och drygt 11200mil senare, bestämdes det att Valborg nog borde sluta köra den gamla 900an. Enligt samtal över telefon med hennes son, berättades det att hon då fick en 9-3 Aero Automat istället och denna 900:a ställdes i garaget för en oplanerat lång tid framöver. Uppenbarligen ställdes den där en vinter, ty bilen lär ha stått på vinterdäck när den lämnade garaget. Mer om detta senare.

Nu har jag inte fyllt på historiken tillräckligt för att skriva en roman om vad som hände fram tills dess att jag blev ägare... men vi kan ta några korta drag.
2004 skrevs bilen över på mannen. Till en början trodde jag detta berodde på bortgång, men så var tydligen inte fallet. Men det var antagligen i samband med nyköpet av 9-3an och garageringen av 900an
2011 skrivs bilen över på sonen. Utan att ha nystat detaljerna så har antagligen Valborg redan gått bort vid detta skede, och nu lämnar antagligen mannen jordelivet med. Bilen står kvar i garaget.
Hösten 2012 kommer det ut en dålig annons på STCS om en rostfri 900Aero -87 till salu. Jag kommer ihåg att jag såg annonsen, men ansåg den som "blaha blaha". Pris och information gick inte hand i hand. Speciellt inte på ett så specifikt forum som STCS. Hade det varit en radannons i lokalpressen, eller Blocket kanske man hade hajjat till att det kanske var "klippet". Men jag nonchalerade! Tid, pengar och plats ni vet.....

Ok. Stoppa pressarna!
Vid det här laget pratar vi alltså om en 900Aero som bara brukats av en person.
Så jag har, en vinter senare, chansen att vara först fram, för att åka och kolla på en enbrukar-Aero. Nail och Fail?
Ni förstår att man målar upp drömsenario här!


Tillbaka till historian om bilen:
Det visar sig att en gosse vid namn Tomas, på andra sidan vättern från mig, högg. Han högg, budade över nån annan snåljåp och köpte osett. Förståndigt!
Bilen hämtades på biltrailer, på vinterdäck och enligt Tomas startade inte bilen. Man kan tro att han hade hjärtat i halsgropen. Som parentes så kan sägas att Valborgs son, via det korta samtalet vi haft, påstod att bilen hoppade igång "direkt". Om de två pratar om ett och samma tillfälle kan man undra. Läge att nysta mer i detta!
Originalfälgarna hittades inte, varpå Tomas fick lämna Vingåker utan dessa. Jag tror inte han sörjde det speciellt mycket :ninja

Tomas lär ha haft en trubbnos (Aero?) som förstabil. Silvrig vill jag minnas att han sa att den var. Han ville ha tillbaka den "drömmen", och även om det var fel årsmodell och slantnose på denna så fick det vara nära nog. Han ägnade hösten och vintern åt mindre upprustning. Exakt vad han gjort vet bara Tomas själv, men det har penslats lite färg där den rostfria bilen inte var rostfri. En uppsättning 16"Aero har målats på och bytt bultcirkel, en liten plåtlapp vid länkarmsinfästningen har lagts i, nummerplåtarns byttes till nya (GUD FÖRBJUDE!) och hela underredet har underredsbehandlats. Stötfångaren bak har "piffats till"... ja, jag säger inget mer om det (nu).

Så varför säljer man bilen i Tomas kläder?
Enligt Tomas egna utsago hade grannen, eller om det var jobbarkompisen byggt en bil i tio års tid. Tomas har alltid pikat att han ville köpa bilen om den blev till salu, vilket väl aldrig skulle ske.... Men när snön började släppa kom denne bilbyggare och yttrade orden: "Jag vill bygga en turbo-BMW. Vill du köpa bilen".
Villrådig och utan möjlighet att lösa bilen eller att ha plats att förvara den blev det sten, sax, påse med sig själv. Valen stod mellan att sälja en lågmilad og900Aero eller en marmorvit 99 som han T16-konverterat själv för en herrans massa år sedan. 900 inbringar antagligen mer kosing till pluskan, och Tomas hjärta klappade nog lite extra för 99an.


Så det är här jag kommer in.
Först på plats för att titta.
Nån som är nyfiken på fortsättningen?

[BearStyle]

Oh hells yes!!

Ser fram emot fortsättning

[lingua]

Vilken jävla roman! More please!

[Vfr]

Dum fråga!

Självklart att vi är...

[Rodder76]

ok... Påsken i antågande och jag förstår att denna bil är borta innan påskharen lämnat oss för detta år.


Besök för en titt är bokat, och nu terroriseras allt och alla som ev. kan något om og900. Martin "Turbocab" får PM, sms och mail simultant för att familjen hans inte ska få sova en blund. Trakasserar de mest Saabhatande vännerna jag har. Men alla stämmer in i kören. KÖP! Du är en idiot. Men köp ändå!
På skärtorsdagens förmiddag smyger en vit 9-5Aero in på A6-parkeringen i Jönköping, parkerar lite nonchalant bredvid en 9-5 Aero-05. Barnstol ur, Stefan in. Fort och ivrigt beger vi oss mot Skara. Länge sedan vi träffades, och det sades inte många ord om bilen, dess historia eller strategier. Visst kom det på tal, mellan raderna av allt annat tjatter. Som två fruntimmer tjattrade vi hela vägen upp till Skara. Det egentligen enda nämnvärda som sades var: "Köper jag bilen ska jag ha den till Emils (Emul på Saabklubben) bröllop. Inte ett ord till honom!"
In på en hamburgerresturang ägd av nån motorcykelklubb. McDonalds. Av namnet att tyda verkar det inte vara några ligister, utan Donald himself skulle jag tro kör BSA, Norton eller kanske en Enfield. Lät ju bra med motortema, men det märktes inget av inne på restaurangen.
Ett samtal till Tomas gav oss vägledning till ett samhälle mitt mellan Skara och Skövde. Axvall. Glider dit. Nu börjar luften vara lite tyngre känns det som.

Bilen ska stå i nån ladugårdsliknande byggnad. Före detta militär-byggnad. Smyger in på grusgården, ser ett par portar öppna, ser rumpan på bilen. Kluven känsla i hela kroppen. Så fel, så rätt. Jag borde...inte. WTF lev livet nån gång. Tar några raska steg, framför Stefans fötter, sträcker fram näven mot Tomas, och ser samtidigt en 2d Marmorvit 99 som skryter Turbo över hela bakstammen. HALT! Vet inte om jag lyckades fånga Tomas hand innan:
"Jag skiter i silltunnan" ropar jag, vänder på klacken, motar bort Stefan innan han ser. "Stefan, du kan ta Aeron, jag ska ha andra grejer". Tomas står halvt förskräckt, stum, men samtidigt med ett leende över läpparna. Jag forsar otrevligt in förbi 900an och börjar kolla 99an. Framför står det två trubbnos 900Turbos. En vit och en grönmetallic. Har jag rätt om det var 81 och 83?
Ok. Trubbarna var brorsans och 99an var T16-konverterad. Jaja.. då kan vi återgå till 900an.
Tittar omedvetet skeptiskt. Ryckte varken i baugetten eller plånboken. Jag likgiltig. Det var så länge sedan jag hade en sådan möjlighet att jag inte visste hur kroppen skulle reagera. Att ekonomiska frågan hängde som ett mörkt moln över mig råder inget tvivel om. Det här är inte rätt. Jag har hus, barn och nr2 på väg.

Det tar inte många sekunder att inse att Valborg inte var Vingåkers bästa förare. Det är inte en bil i nyskick jag tittar på.
Öppnar lite dörrar, tittar lite skeptiskt. Här är inget perfekt, men inget är dåligt. Jag är perfektionist när tillfälle ges. Här ges inte utrymme för perfektion.
Tomas backar ut.
Precis innan Tomas backade ut bad jag honom öppna huven, och det enda jag gjorde var att lägga handen på maskin för att känna om den varit varmkörd "det senaste". Icke! Kall som en vinterdag i norr.
"Det här är en sån bil man inte behöver öppna huven på" säger jag. Vet inte när jag hörde en Saab 16v med så perfekt gång senast. Inte ett minsta konstigt ljud. Som ny.Tittar på Stefan med ett leende.
Kollar ner i pannrummet. Rent och snyggt, utan nån vidare puts. Här syns att bilen stått i en herrans massa år och vintrarna gjort sitt. Men Tomas hade hetvattentvättat bilen innan underredsbehandlingen. Antar att han tog maskinrummet i samma vända. Rent o snyggt, men inget glänser som nytt eller upputsat.
Går ett varv till medan maskinen får lite värme på tomgång.
Nä... jag hade önskat mer....
In bakom spakarna, Stefan bredvid. Vi smyger ut över grusplanen. Ut på vägen. Lugnt o försiktigt i med tvåan. Trögt. Petar i trean. Lika trögt. Som att trycka en tennisboll genom ett perfekt anpassat hål. Det tar emot, det tar emot, det tar emot o så flopp. Kör väldigt lugnt o småsnackar med Stefan. När det är dags för nästa växel avbryter Stefan: "Hepp, håll kvar!" Varvet ökar, läpparna börjar le. Turbotrycket börjar komma och samtidigt som pjäxan planteras i pannrummet utbrister Stefan "NU".
Turbonålen letar sig genom hela gula och naggar på det röda. Det skjuter på bra i de där gamla silltunnorna. Bilen hoppar och far och växlarna skickas i en efter en, lika tröga allihop. Provturen var rätt menlös i sig. Störde mig mest på hur jävulusiskt stötig bilen är. Som en hoppstylta byggd av ett spett. Från gubbgung 9-5 till njurbälte. Plomberna i tänderna ligger på mattan. Kotförskjutning i "Born by Jets"-anda. Katapult ut och du blir två centimeter kortare. Var det därför Viggenpiloterna körde 900Aero? För att hålla diskarna mortionerade.

Kommer tillbaka.
Går ett varv. Hittar ännu fler störningsmoment.
Stefan småpratar med Tomas. Försöker värma honom lite. Tomas iskall. Jag ljummen. Stefan fattar inget.
Jag är ärlig. Skäller på Tomas över att han slängt original nummerplåtar till förmån för nya. Inser att bilen inte är värd sina pengar. Stefan smörjer Tomas än mer febrilt, medan jag tar en bild till minnesbanken. Växlar något ord, sådär så Tomas blir medveten om att jag inte är beredd att betala begärt pris. Men pengar pratar vi aldrig. Ingen av oss.
Tar de första vankande stegen tillbaka mot 9-5an. Det blir inget. Axlarna hänger, Stefan suckar.
Chippar efter andan, säger resolut att vi får dra oss tillbaka. Stefan kommer motvilligt mot mig. Tomas tar upp telefonen, sms:ar till nästa spekulant att bilen är kvar och med simultana knapptryckningar skickar jag till Martin "Turbocab" att jag åker hem utan bil.
Vi tackar för titten, får en alternativ rutt att åka mot Jönköping och det sista jag säger med lite ironi: "Jag ringer väl på E4 när jag närmar mig Mjölby för att jag ångrat mig.
Vi skiljs åt!
Ridå!



Färden hem går över fantastiska vägar. Säger lagom moloket till Stefan "Här skulle man åka ogAero". Han nickar och hummar.
Stefans telefon ringer. För att korta ner historien här så är det samma person som Tomas precis sms:at, som ska fråga Stefan om han ska med o kolla på en Aero. Stefan avbryter mitt i meningen med: "Vet du vad jag gör?"
Ett långt samtal på högtalartelefon fick denne spekulant veta varför vi åkte tomhänta där ifrån.
Vi är alla tre eniga om en sak. Bilen kan vara värd pengarna för den som vill ha ett lätt projekt, en sak som inte jag var överens med mig själv om. Projekt har jag så det räcker och blir över. Stefan erkänner att han nog hade köpt om det vore han som var intressent. Stefans gyllende kommentar: ”Efter ett halvår brukar man glömma att man betalade för mycket”.
Jag dissade bilen för att karossens skick inte överensstämde med begärt pris. Men vad är miltalet värt? Vad är enbrukarhistoriken värd? Hur många kommer ihåg hur ett par 11200-milade plyschstolar känns i stoppningen? Valborg var nog inte någon sumobrottare.

[Rodder76]

Vilken jävla roman! More please!

And more there is

[RZ]

Hällde upp en bärs, så nu kan jag börja läsa del 2

[Rodder76]

Hällde upp en bärs, så nu kan jag börja läsa del 2

Sitter och plitar på del 3

Men den får vänta, måste ju låta folk hitta hit och fastna i romanen först

[Trekmeister]

Ahhhhh var är fortsättningen? Sitter som på nålar!


Känner allt för väl igen det där med titta == köpa, har blivit så varje gång för mig...

[Slender]

Ja va fan! Ge oss del 3 nu! Har ju väntat sen igårkväll!

[lingua]

Va fan! Sitter ju med matlådan framför burken och väntar ju.....

[claatu]

Kom igen, hur gick det sedan då?

[Eindpeng]

Mera!

[cactuz]

Hur länge ska man behöva vänta egentligen?

[BearStyle]

Tålamod, vad är det? Haha

[Rodder76]

There will be more

[Rodder76]

Sitter i bilen. E4 Norrgående. Precis lämnat Jönköping och Stefan bakom mig. Lanskapet upp mot Gränna är ljuvligt, kanske bästa sträckan av hela E4 (jag har åkt alla metrar E4, men inte denna gång).
Börjar vara trött. Mentalt slö. Den där Donald bjöd inte på nån vidare lunch och kroppen har inte fått alla de där kopparna kaffe som kan vara så goda. Hur vackert landskapet än är så är det rätt trist att ligga där, 120-130km/h på farthållaren efter en lång dag.
Tankarna nöter. Rätt, fel, rätt, fel. Tror det är första gången jag lämnar ett eventuellt köp bakom mig, utan någon riktigt bra orsak. Bilen var ju bra. Bara det att den inte levde upp till förväntningarna. Senast jag lämnade en eventuellt köp bakom mig var jag väl 18år. Då var det inte rätt bil, eller för sopig. Men nu? Jag fattade ingenting. Minns inte riktigt vad som skedde på ensamresan hem. Samtal ringdes. Ångest lättades verbalt. Men vem eller vilka som fick utstå vet jag inte själv länge.
Nånstans mellan Gränna och Ödeshög så började läpparna le. Positiva tankar. Busiga tankar.
Är det nu jag ska ringa och säga att jag vänder. Haha. Det vore ju så roligt.
Jag skulle fan kunna göra det. Bara för att.

De sista milen rullar på. Väl hemma hos familjen igen kan man slappna av. Är riktigt mentalt trött nu. Berättar om min dag, ringer några samtal, skickar några sms. När jag sitter där, vid köksbordet, tom i huvudet och allt bara är så där drömskt skönt, som att vakna upp lite lullig efter några öl och en tupplur på en gräsmatta i en park en varm sommardag. Ja då kommer ångesten som en krocketklubba på smalbenet. GJORDE JAG RÄTT?
Fler samtal. Ringer Stefan. Är jag klok? Han hade nog inga livsavgörande svar. Antagligen lika tom efter en härlig roadtrip som jag.
Ringer Tomas.
Lite allvar och några skratt delas. Jag berättar min villrådighet. För första gången pratar vi pengar. Jag berättar mina tankar om bilen och hur jag ser på priset. Tomas är trevlig, mottaglig, men kall inför min panikångest. Han har ingen anledning att gå mig till mötes, det vet han. Att han får begärt pris förstår han av intresset från inhemska och utländska Saabentusiaster. Han har ingen anledning att pruta för att jag ska kunna uppfylla en dröm, ty även om han gör en sanslöst bra vinst på sitt korta ägande, är det pengar som är motivator för försäljning.

Ok. Ett inlägg här bara.
Vi pratar psykologisk prisjustering och inget tokprutande… bara så ni hänger med, kära läsare. Jag har redan höjt mig långt över vad jag egentligen kunde försvara.

”Du får sova på saken” var de avslutande orden.
Sova var det ja. Klippt slut. Sova borde knappast vara ett problem. Eller?
Ska sanningen fram somnade jag rätt sött den kvällen. Men jag vaknade tidigt med. Somnade utan ångestkänslor, vaknade utan ångestkänslor. Men redan innan kropp och själ samarbetar så man förstår att man är vaken, vaknar sinnena och hjärnan tuggade oförtrutet på. Köp, låt bli, köp, låt bli. Vad talar för, vad talar mot.

För att ge er en hint. Hus och barn har jag redan nämnt. Bankkontot innehåller en summa pengar som rätt exakt överenstämmer med köpeskillingen. Men huset är stort. Planerna större. Detta hus kommer vara ett svart hål i min ekonomi ett bra tag framöver, ty bredvid mitt bilintresse så står inredning, inredningsdesign, formgivning och arkitektur högt på intresselistan. Ett hus, lika orört som bilen jag just tittat på, men nästan dubbla åldern. Inget arkitektoriskt mästerverk, men ”möjligheternas hus” som en mäklare mycket väl hade kunnat använda i sin kampanj.

Va f-n ska jag göra?
Tjejen min är en rätt skön prick. Hon förstår vitsen av drömmar, och att förverkliga dem. Trots att detta bilköp är min egna personliga egoistiska tanke om en av alla mina drömmar, så säger hon kort. ”Köp bilen”, medveten om att vi begränsar oss ekonomisk och att hon kanske aldrig någonsin skulle få köra bilen.
Dagen innan, när hon skulle hämta sonen hos mormor, berättade hon om det eventuella bilköpet, drömmen, och ångesten när jag lämnat bilen bakom mig. Min svärmor, som inte är som vanligt folk skickar även hon ett klokt ord med sin dotter hem till mig. Denna underbart charmerande kvinna, sjukpensionerad sönderopererad, ensam och minst sagt fattiga dam, men med ett oändligt stort hjärta, skulle kunna leva på köpeskillingen i resten av hennes liv. Trav som är en av få utsvävningar hon unnar sig, kostar henne 12-15kr i veckan. Denna kvinna, som vet konsten att koka soppa på en spik, lever smått och snålt, utan vare sig bil eller dagstidning, skulle om någon kunna förklara den onödiga överkonsumtionen. Men denna kvinna är inte som alla andra. Rik i sinnet. Glädjs med andra, sörjer med andra. Hon missunnar ingen något och jag har aldrig hört henne yppa något som kan antydas till ekonomisk avundsjuka mot andra. Hon ber sin dotter, tillika min sambo, hälsa mig att köpa bilen. Ty bättre att uppfylla drömmen och ångra sig, än att göra sig olycklig i drömmar som aldrig prövades.

Först frukost. Inom mig tar jag tagit ett beslut. En sten faller till marken. En sten så stor, att trots att den inte fysikt finns, så hörs dunsen i golvet. Min tösabit försöker kontakta mig. ”Men ring honom”, ”Köp bilen” med flera liknande kommentarer yppas. Hon gillar inte se mig lida av grubblerier. Jag börjar le, lite sådär pillimariskt. ”Ska dricka mitt kaffe först”. Sitter där. Lugn. Lugn som en buddhistisk munk. Känner mig upprymd. Så oerhört skönt att komma till beslut. Vad mitt beslut var, var irrelevant. Huvudsaken var att det var slut på grubbleri.

Kaffet sinar i termosmuggen, telefonen läggs på fönsterbrädan, headsetet petas in i öronen och Tomas telefonnummer rings. Jag är lugn, självsäker, nöjd och belåten. Signalerna går, en efter en.
Inget svar.
VAD I HELEVTE!
Snabbt inser jag att långfredagen är många lediga, klockan närmar sig tio och Tomas kan mycket väl vara i antågande att sälja bilen till någon annan. Fipplar det snabbaste jag kan över knapparna på den tryckkänsliga skärmen. ”Ring när du ser detta så ska vi nog hitta en överenskommelse.” Tjejen reagerar på att jag gick från valiumdrogad till speedad på en microsekund, frågar vad som händer, ger sitt stöd. ”Det är lugnt” förklarar jag. ”Jag skiter i om jag inte får köpa bilen. Det är bara så skönt att ha tagit ett beslut. Men om han visar bilen nu, så ska han veta att jag är med i matchen igen.”
Sekundrar blir minuter. Minutrarna tickar, en efter en. En, två, tre, fem, tio.

Uppdaterar Martin ”Turbocab” och Stefan om vad som håller på att ske
Nån halvtimme senare kommer ett sms:
”Är lite upptagen just nu, men troligtvis kommer bilen säljas till Holland”

[RZ]

Och del 4 kommer imorgon!

[Rodder76]

Och del 4 kommer imorgon!

[GM]

Mycket trevlig läsning! Ser fram emot fortsättningen!