Jahapp, då har den gamle Saaben tagit oss på en cirkus 560-milatripp ned till Altea på spanska solkusten och hem till Lund igen.... 5 pers full packning, genom brännande sol och domedagsåskväder, många lååånga uppförsbackar i 40-gradig värme och tämligen höga marschfarter, krockat med spansk mopedist, tampats med hisnande bergsvägar trånga gränder och hårdföra medtrafikanter.
Bilen - som jag oroat mig för så mycket - gick fullkomligt klockrent varenda kilometer. Det enda minuset är att kombinationen H&R+Bilstein+JT 3-tum - som funkar OK i Sverige även med fullastad bil - tenderar att smälla och banka utav helvitte under vissa utländska förhållanden...
Man har väl rest en del i Europa förr om åren men detta var premiär med egen bil, och jag hade väl låtit mig invaggas i det vackra pratet om att vägar utomlands skulle vara så fasligt mycket bättre än svenska skitvägar... därav den svårartade chocken efter att vi kört av färjan i Travemünde till...
Tyskland: Nå perkele fy för höge farao, sicka eländiga skitvägar. Jag trodde att färjan lämpat av oss i Tjetjenien eller annan exsovjetisk skräckrepublik, jag har såvitt jag minns aldrig upplevt så erbarmligt usla vägar. Jag trodde hela tiden att bilen skulle gå av på mitten och undrade förtvivlat hur tyska skattebetalare kunder acceptera detta elände och hur i all världen de hade mage att sätta en symbolisk begränsning om 120 km/h (som ändå ingen bryr sig om) på dessa bedrövliga tvättbrädor.
På hemvägen gick det bättre, jag visste vad som väntade. Vi hade därtill tur med trafik och väder och det gick bra att hålla kring 150 över mycket långa sträckor, jag helt enkelt nonchalerade att JT-röret slamrade i bärarmen hela tiden och bilen hoppade och studsade som en annan loppa på lundensisk kullerstenshögfartsracing.
Det tar en stund att vänja sig vid körstilen; många tyskar är hårda med att man hela tiden skall hålla så långt till höger man kan. Detta är osvenskt och bra, ingen ligger och hänger i vänsterfil i onödan, men det har andra jobbiga konsekvenser och det bästa är nog att på 3-filig väg hålla mittenfilen som bas, varifrån man vid behov gör utflykter till höger och vänster. Den rådande omkörningsfilosofin är också småjobbig, glöm bort att folk har "hela bilen i innerbackspegeln" innan de viker in, nej det är meningen att du skall kunna läsa fabrikatet på bakljuslamporna i 150 knyck - onödigt spännande för en svensk men det är bara att acceptera. Då Tyskland är fritt och gratis finns det såklart också ymnigt med långtradare i högerfilerna, respektive 200+-folket i vänsterfilen - också en kombination som bidrar till spänningen för den ovane och som jag personligen tycker är ganska konstigt att det är tillåtet ännu 2009.
Några mil innan man kör västerut över till franska Mulhouse övergår plötsligt den tyska motorvägen till svensk motorvägsstandard - två filer och alldeles jämn beläggning - och man tycker sig sväva på moln, ända tills man kör in i...
Frankrike: Betalvägar. Underbara. Alla håller ungefär samma tempo, dvs 130-140 km/h, även husvagns-, släpvagns- och husbilsekipagen. Detta är oerhört behagligt och det går plötsligt att slappna av, njuta av bilkörning och hinna betrakta naturscenerierna.
Även de spanska autopista-betalvägarna håller mycket hög klass, trafiken är vanligen mer ymnig än i Frankrike men tempot är samma, 130-140 och alla verkar ha bra koll, man är mycket duktiga på att snabbt sänka farten och smälla på varningsblinkers vid minsta tecken på att situationen tjocknar till. Som svensk blir man först en aning förundrad över alla broms- och fjädringslösa minisläpvagnar (för att inte tala om alla häftiga laster nödtorftigt fastknutna på biltaket) som glatt susar fram i 140 precis som alla andra, men det tycks funka bra på såna här vägar. Motorcyklister i shorts och tröja förekommer rikligt och att någon överhuvud taget går med på att försäkra dessa är en gåta. Långtradare på dagtid är liksom på franska betalvägar en sällsynthet.
Rastplatser: Lämnar i dessa tre länder inget övrigt att önska; man kan tanka, övernatta, ta ut pengar, ringa, gå på schyssta toaletter, äta shoppa fika och ta det lugnt. Sen finns det massor av P-platser, och här noteras att i Spanien saknar P-platserna påfartsramper! Att svänga direkt ut på en hårt trafikerad motorväg igen som pumpar på i 140 över tre filer kan således vara liiite nervöst...
Vägtullarna: Inga problem whatsoever. Gjort för att även utländska blåbär skall klara sig.
Tankning: Statoil/Routex har som europeiska partners ARAL, BP, OMV men icke längre Agip trots den egna marknadsföringen. Mer rutinerade europa-bilister berättade att Shell var fantastiskt utbyggt söderut, det visade sig vara snicksnack. I Tyskland finns det gott om Shell, något sämre i Frankrike och i Spanien rent bedrövligt längs motorvägarna. Till råga på allt - när vi hittade en Shell-mack längs motorvägen i höjd med Barcelona så accepterades inte Shell Europe-kortet! Såna saker är svårt irriterande för då åker det kontanter istället. Intrycket annars är att bensinen i Sverige är riktigt billig...
Skyltning: Jag hade fördomar om Spanien, men de skyltar förträffligt! Även långt uppe i bergen och inne i småstäder. Fransmännen är också duktiga, men tyskarna vette fan - hur i hela friden kan man få för sig att skriva så mycket liten text på småskyltar längs motorvägar med dessa hastigheter? Inte ens jag i 150 hann med att läsa. Man får förlita sig på de stora skyltarna och skita i resten, som alla andra.
I allmänhet må jag säga att Tyskland och bilkörning är klart överreklamerat. Tempot är ojämnt, mentaliteten tämligen ogin och vägbeläggningsstandarden rent förjävlig. Det heter alltid att tyskarna är så jäkla bra på att köra, och visst - jämfört med svenska förhållanden är de på solklar elitnivå. Men jämfört med spanjorer och fransmän med deras fjuttbilsvagnpark har de försoffade storbilstyskarna inget att hämta.
För min del: Nästa gång blir det biltåg genom Tyskland - för att sedan istället kunna njuta av bilkörning i Frankrike och Spanien.