En tråd lagom till påskledighetens dötid... Inspirerad bla av Bollmans pendlartråd och hans senaste inlägg i denna tråd http://forum.saabturboclub.com/showt...=1#post1392098 men denna fortsättning blir alltför mycket OT för Bollmans tråd.
Vad är det som ger en bil (eller för den delen en motor) dess karaktär och känsla? Vad är det hos dessa bilar som ger glädje och kanske en känsla av samhörighet med bilen?
Dessa frågor har funnits hos mig i många år, och tankarna har mognat allteftersom... Från början så var mycket centrerat runt körglädje och motorstyrka, känslan att kunna bemästra ett så stort och tungt och komplext "härke" som en bil. Veta i förväg vad bilen kommer göra i olika situationer, kunna utnyttja detta till min fördel, och känna belöningen att bilen gör som jag vill. En stor del av detta är ju att bilen är körglad och kommunicerar med mig som förare så jag vet var jag har den någonstans, men också att den faktiskt gör som vill när jag gör något. Mycket av detta har jag alltid hittat hos Saab.
Jag uppskattar även egenheter hos bilarna, att konstruktörerna vågar gå sina egne vägar, hitta sina egna lösningar, och även om inte den stora massan alltid uppskattar lösningarna så för oss som "förstår" bidrar de med ett rejält mervärde, blir mer av Oss och Dem.
Men allteftersom jag har "bytt upp mig" genom åren, har haft möjligheten att köpa nyare och dyrare bilar allteftersom, så har jag börjat fundera på om det som ger karaktär och känsla även innehåller andra delar. För ju nyare och "bättre" bil jag har köpt så har det blivit svårare och svårare att bli störtkär i den nya bilen. Den är bättre på alla sätt och vis jämfört med den gamla, men trots det är det svårt att få samma starka känslor för den nya bilen.
Därför har jag börjat tro att det som bygger känsla och karaktär även innehåller bilars defekter och ofullständigheter - man tvingas jobba med ett material som inte är perfekt, och när man lär sig hantera detta så känner jag dels en belöning av att kunna hantera situationen på bästa sätt, dels ett starkare band med materialet som man klarar av att hantera trots situationen. Jag känner att materialet gör så gott det kan och försöker verkligen hjälpa mig så gott det kan att nå dit jag vill. Allteftersom jag bytt upp mig så har materialet blivit bättre och bättre, och då har det varit svårare att få till denna "känslomässiga bonding" med bilen ifråga.
Jag började med två 240:s, en 77:a följt av en 83:a, följt av en og900T16 -87, en 9000 CD-turbo -88b via en 9k Aero -96 och 9-5 Hirsch -05 till dagens BMW 535d xdrive -14. BMW:n är en fantastisk bil, bekväm som inget annat jag ägt och samtidigt körglad och kommunicerande; det känns som om jag kan göra vad jag vill med den och den svarar upp som jag vill. Den känns aldrig ansträngd, men när jag skickar i sportläget och börjar pusha den på småvägarna så får jag en förnimmelse av att den tycker att det är småroligt.
Samtidigt minns jag hur 120km/h kändes fort i den första 240:n, hur jag verkligen fick jobba med og900:an för att det skulle gå undan, hur jag fick hålla kolla på bromsarna som ville ta slut på Aeron när jag var ute på småvägarna. Visst är det längre sedan jag ägde dessa bilar än Hirschen och BMW:n, och minnet blir ju mer positivt till saker ju längre sedan de hände. Jag blir även äldre och bekvämare. Men jag har svårare att få till samma starka band till dagens bilar än de tidigare bilarna trots att dagens bilar är bättre på alla sätt och vis.
Så vad upplever ni ger bilar karaktär och känsla, och varför?
/Johan