Efter att ha bilat genom Europa ett antal gånger och även testat på att köra vänstertrafik i England/Skottland så kände vi att det var dags för något helt nytt.
Varken jag eller frun hade någonsin varit i USA. Något av en drömresa för bådas del. Först funderade vi på att bara resa två veckor till New York och kanske hade vi haft lika roligt för det.
Men vi kände också att när vi nu äntligen gör detta, så låt oss göra det så ordentligt som ekonomin tillät.
Resultatet blev en resa som jag sent kommer att glömma och som definitivt gett mersmak.
Här följer en mycket kort rapport av vår tripp till USA.
Tyvärr vinklar bildservern bilder i stående format som liggande. De är dock få till antalet, jag har inte orkat bry mig.
Efter cirka 12 timmar på flyget var det dags att lösa ut vår hyrbil i San Francisco. Man kan väl säga att vår start i USA lämnade lite blandade intryck.
Jag och uthyrningsfirman hade delade meningar om vad som var en fullsize. Håll med om att Ford Focus eller VW Golf inte riktigt är samma sak som en Dodge Charger (som vi förhandsbokat).
Man blir blåst, helt enkelt. Gäller att stå på sig, fick jag snabbt lära mig. Efter lite tjafs fram och tillbaka blev vi erbjudna en snik-Challenger eller en Mustang.
I båda fall mot tillägg. Så klart ... Och ingen var utrustad med V8.
Men, men ... Efter lite diskussioner och mätning av bagagerum valde vi Challengern, dels för att jag aldrig kört någon sådan tidigare (till skillnad från Mussen), men främst eftersom vårt bagage rymdes i skuffen i Challengern. I Mussen hade vi fått använda baksätet för förvaring av väskor. Vem vill göra det under en roadtrip?
San Francisco och dess backar är ju vida kända. Detta var inte den brantaste vi lyckades hitta. Faktiskt långt därifrån.
Dessutom är det, tro det eller ej, svårt att få fram lutningen på backarna på bild. De måste upplevas. Att gå per fot tvärs över stan är ett ordentligt gympass.
Världens krokigaste väg hittas vid Lombart Street. Tips för er som ska åka: Välj Lombart Hotel Inn.
Gammal inredning, men välstädat. Och behagligt promenadavstånd både ned till Pier-området, denna väg samt centrum. Gratis parkering i garage och rimlig dygnshyra.
Nej, det var dåligt med donuts ...
Vi höll oss från dem i alla fall.
Spårvagnarna är ju också ett signum för San Francisco. Jag trodde de kunde köras åt båda håll (ni förstår vad jag menar), men icke. Det fanns vändstationer som dessutom manövrerades manuellt!
Var lite överraskande för en lantis som mig som aldrig varit där tidigare.
Pier 39 bjuder på mycket sevärdheter och aktiviteter. En som är helt gratis är att se på när sjölejonen chillar på bryggorna.
Det här gänget är bara en liten del av alla som fanns på plats.
Alcatraz syns från Pier 39. Vi brydde oss aldrig om att åka ut dit, men vad jag förstår ska det vara sevärt.
Dock inget som intresserade varken mig eller frun, så vi hoppade det till förmån för shopping.
Större delen av San Francisco (varav endast en mycket liten bråkdel syns på denna bild) syns från utkiksberget vars topp ligger på respektabel höjd ovanför staden.
Går turistbussar upp dit, men är såklart mycket trevligare att köra med egen bil vilket vi givetvis gjorde.
Drygt 10 mil norr om San Francisco hittas de majestätiska Redwood-skogarna. Jag medger, bilden är taskig och kunde lika gärna föreställa valfri skog hemma i Sverige.
Men säg såhär: Om du någon gång vill känna dig som Lilleputt i jättarnas land, då är detta ett bra ställe att besöka. Klarar man att omfamna stammen på ett av träden på 10 gubbar?
Tyvärr valde bildservern att strejka, så jag lyckas inte lägga in en bättre bild på den berömda dimman över Golden Gate-bron, än denna. Bilden är dock klickbar, för den som vill syna den närmare.
Norröver körde vi istället Bay Bridge som även den är rätt imponerande.
Efter ett par dagars kryssande längst med Pacific Highway (som namnet till trots inte är så mycket till motorväg) anlände vi till Los Angeles, mer bestämt Hollywood.
Egentligen kan du göra den turen på en-två dagar, men då gissar jag att du inte tar tillfället i akt av att njuta av utsikterna som bjuds. Och vem har bråttom på sin semester?
Hur som, detta är så nära den berömda Hollywood-skylten du kan komma. Och då, ska erkännas, bröt vi ändå mot minst ett förbud för att komma hit. Har du inte bil så det per fot som gäller.
Tilläggas bör att det var ett rent helsike att hitta skyltjäkeln. Visst såg man den från håll, men vägen dit är krokig som fasen och går genom rätt fashinabla kvarter med fantastiska kåkar.
Du tappar orienteringen på nolltid, precis som sikten på skylten. Tro mig.
Det tog oss styvt en timma att snirkla oss upp till denna plats, och då bröt vi mot minst ett förbud den sista sträckan. Jag ska erkänna att vi körde upp hit, snabbade oss ut, tog bilderna som skulle tas och åkte fort som fasen därifrån.
Området är bevakat och står det "No tresspassing" samt vad som händer vid överträdelser så är det som upplagt för problem om vakter eller polis kommer till platsen.
Som jag ser det: Ta sig hit per fot? Glöm det! Per taxi? Inte en chans! Per buss? Turistbussarna går knappast hit. Lokalbussarna stannar en bra bit från denna plats, då får du se skylten från rätt långt avstånd.
Hollywoods mest kända gata sträcker sig riktigt långt. Jag klarade mig från Freddy Kreuger, men Darth Vader visade sig vara rätt påflugen. Tur att han inte polade med några Stormtroopers vid tillfället. Mest populära stjärnan längst med gången var utan tvekan Michael Jacksons. Satan vad folk som flockades runt den hela tiden!
Bästa stjärnan var dock Absolut Vodka. Jajamen!
Jag medger att jag inte hade så höga förväntningar på Universal Studios, men det hör väl till.
Deras 3D-attraktioner (och numera även 4D, där lukt och känsel ingår) var dock riktigt bra, även om många kändes same-same efter ett tag. Missa för allt i världen inte deras rundtur! Det ensamt var värt inträdet!
Missa, med fördel, redovisningen om hur filmeffekter tas fram. Gäääääsp!
Sammantaget blev det dock tummen upp för Universal Studios. Jag är glad att vi inte stod över det!
Och har ni barn så kommer de formligen att älska stället. Jag lovar!
Nej, jag plåtade väldigt lite bilar under resan faktiskt. Och just denna fotade jag faktiskt inte bara för att det är en Veyron.
För detta är sannolikt en av världens mest kända Veyrons, som brukar finnas för beskådan längst med Rodeo Drive i Beverly Hills. Tillhör ägarna till den ytterst exklusiva klädbutiken House of Bijan. Goola det så fattar ni.
Grundaren, tillika bilens ursprungliga ägare, gick bort, tror det var i cancer, för några år tillbaka. Hans söner driver butiken idag och parkerar enligt rykten pappas Veyron framför butiken näst intill dagligen som en hyllning till sin far.
Ni som lirar/lirat GTA V vet att man ibland kan hitta en Veyron-inspirerad bil längst med den exklusiva affärsgatan i spelet.
Här har ni bakgrunden till det inslaget!
För övrigt: Los Angeles är gigantiskt och erbjuder stora kontraster på områden. Centrala delarna kan ni med fördel skippa. Visserligen finns Disneys konserthus att se (vilket är en riktigt läcker byggnad), men resten är en enda stor gäspning.
Och så finns det områden som man garanterat inte vill köra genom, än mindre stanna. Vi körde fel vid ett tillfälle.
Jag ska inte säga att jag kände mig rädd, men en smula otrygg. Vi stannade inte och fikade, om man säger så.
Tja, bilar var inte den här resans primära målsättning, men denna var förstås svår att missa.
När vi ändå talar om bilar så kan jag skjuta in att Saab var väldigt väl representerad i de städer vi besökte. Även de mest fashinabla områdena. När vi snirklade oss genom de smala gatorna genom villaområdet i Hollywood passerade vi bland annat en uppfart där det stod två tillsynes identiska ng9-3 cabrioleter!
Annars var ng900/og9-3 väldigt starkt representerade. Och så många Saabarus (9-2X) har jag aldrig sett tidigare!
Lämnar man Saab så kan man också konstatera att Tesla är stort i USA. Till slut reagerade man inte längre över att se en Tesla Model S. Där var en. Där en till. Och där står en. Och där kommer en. Och där ... och ... Ja, ni fattar.
I Los Angeles utkanter ligger Santa Monica, med dess berömda Pier. Ett måste, förstås.
"Moma always said life is like a box of choclate ..."
Visste ni att Bubba Gump finns på riktigt? Det var nytt för mig iallafall, och ett måste att prova på givetvis!
Helt fantastisk restaurangkedja (finns ett par stycken i USA) som tagit vara på alla poänger i Forrest Gump.
Och givetvis, en fullständig meny som näst intill helt kretsar kring räkor samt enstaka rätter med räkor/krabbor/musslor kombinerat.
Om ni sett/ser filmen så minns scenen där Bubba berättar för Gump om alla olika sätt som det går att tillaga räkor. Boom! Där har ni underlaget till rätterna i en riktigt utförlig meny!
Gott var det också!
Enda undantaget från räktemat i menyn var en hederlig amerikansk hamburgare, men vem äter det när man får tillfälle att käka på Bubba Gump?
Vidare mot San Diego, en riktigt trevlig stad där militärens, och då främst flottans, närvaro är påtaglig.
U.S.S. Midway är ett före detta hangarfartyg som idag fungerar som museum. Vi snyltade dock på avstånd, då ingen av oss var intresserad av att betala inträdet för att gå ombord.
Ytterligare några dagar, och mil, senare. Landskapet har minst sagt förändrats och termometern stod konsekvent på omkring +95 F varje dag. Motsvarar väl +35 C, men det är skillnad på värme och värme. Det kändes mycket varmare än så, hettan var mycket påtaglig hela tiden!
Här vill du inte bli ståendes utan vätska och telefon, den saken är klar.
Vet inte varför, men jag kom att gilla de riktiga hillbilly-ställena som dök upp med några mils avstånd.
Tja, än en gång: Ni som spelat GTA V vet hur Trevor bor. Ungefär så ser det ut ...
Vi lyckades dock hitta ett Clarion-hotell mitt ute i ingenstans, med bra standard. Ute i öknen kan ingen höra dig skrika!
Historians vingslag finns att hitta på några ställen i Nevadas och Arizonas ökenområden, i form av spökstäder. Flera fungerar idag som turistmål, så särskilt övergivna är de inte i den bemärkelsen.
Det är inte alltid byggnaderna är autentiska heller, men dock byggda som (vad som utlovas vara) exakta replikor av de hus som stått där en gång i tiden, med sådär lagom skön patina-stuk.
Nästa delmål: Som för alla andra speldjävlar: Sin City.
Här gjorde vi det som jag sannolikt aldrig mer kommer att göra i hela mitt liv: Vi "vaskade" en förbetald hotellsvit.
Som sagt: Ingen av oss har någonsin varit i USA tidigare. Och Las Vegas har sjukt många hotell, det ena mer spektakulärt än det andra. Hotellrummen, även sviterna, kostar i princip som ett vanligt enkelrum hos någon svensk hotellkedja.
Väldigt överkomligt med andra ord. Vi hade förbokat en svit hos Golden Nugget, vilket vi visste låg i "gamla Vegas".
Priset var helrätt, rummet såg bra ut på bild och omdömena gick i stil med "lugnt läge". Kunde ju vara skönt.
Vi kommer till Vegas. Kör genom strippen. Hela strippen. Kör genom område. Efter område. Efter område.
Vad fasen? Visade sig att det låg riktigt avlägset till. Krävdes bil eller kommunal transport för att ta sig tillbaka till strippen. Och området kändes väl sådär om jag ska vara ärlig.
Vill man då ta sig ett glas eller två så blir man beroende av lokaltrafik, samt att ta nattliga promenader från hållplatsen till hotellet. Kändes inte bra.
Så, vi avbokade vår svit på plats och sumpade därmed en dygnshyra. Men som skrivet inledningsvis: Vi ville få ut max av denna semester, och då fungerade detta helt enkelt inte.
Tillbaka in mot Strippen igen. Las Vegas har mängder av helt sjukt lyxiga hotell, som var och en försöker överträffa varandra. Bellagios vattenshow är legendarisk, men får med marginal se sig brädad av Mirage eldshow. Missa för allt i världen inte den, klart sevärd!
Men när det gäller hotell, lyx och flärd i sig, då spelar Ceasers Palace i en liga för sig, även i Las Vegas-mått.
Det vågar jag lova, vi bokade in oss på en svit där istället och ägnade de nästkommande dagarna till att strosa runt till övriga hotell för att se vad de hade att erbjuda. Ceaseras Palace var tveklöst det hotell som var mest storslaget, och detta i en stad där lyxhotell är standard.
Bilden visar endast en av flyglarna till Ceasers Palace. Hela komplexet är betydligt större än detta. Deras, för gästernas, privata poolområde är gigantiskt bara det. Ni som sett bioaktuella "Think like a man too" får en liten bild av hur det ser ut på Ceasers. Det är ingen slump att de valt just det hotellet för inspelningen, och naivt nog vill jag tro att det inte enbart har att göra med intresse från Ceasers Palace sida.
Vi såg filmen av en tillfällighet, och kunde glädjas åt att vi då visste exakt vad som var arrangerat för filmens räkning och vad som inte var det. Incheckningen i filmen stämmer exempelvis inte, då rollkaraktären är VIP-gäst. Den registreringen sker inte på den plats som i filmen. Och så parkerar han helt fel när han anländer till hotellet.
Va? En film som inte är realistisk? Vart är världen på väg?
En vy över strippen, som vi hann promenera oss trötta längst med under ett antal dagar.
En av alla gatukonstnärer. Jag hade aldrig sett detta trick förrut, men jag kände dock till det samt hur det utförs.
Illussionen är dock häftig och visst stod det fullt med folk och kliade sig i skallen både en och två gånger.
Hur fasen bar sig karln åt?
Tja, egentligen sitter han bara på en stol och kan lugnt se på när pengarna trillar in. Och de gjorde de!
Man kan flyga till Grand Canyon, men då går man också miste om mycket annat.
Vi valde att offra en dag. Snart skulle vi ju lämna tillbaka Challengern, så lika bra att passa på att använda den så mycket som möjligt. Det kostade ju inget extra, annat än just bränslet.
På väg mot Grand Canyon är ett stopp vid Hoover Dam ett måste.
Än en gång ger bilden ingen riktig rättvisa till det storslagna intrycket på plats.
Kikar ni noggrant kan ni se de små myrorna till människor som går längst med dammen.
Och brospannet i bakgrunden är inte heller av denna värld. Inget bungyjump just denna dag dock.
Beskrivningen gäller även, i allra högsta (!!!) grad, Grand Canyon.
Att här inte finns räcken är för mig ett mysterium.
Trillar man ned här så behöver du inte oroa dig om något mer. Det är ett par hundra meter, rakt vertikalt nedåt. Du lär förstås träffa en och annan klippkant längst med vägen, men stoppet sker först efter ett antal hundra meter rakt nedåt, med en utgång som det inte krävs magisterexamen för att förstå.
Inte nog med faran för eventuellt rullgrus, det blåste också något så kopiöst mycket på dessa höjder.
Att trilla över kanten kräver bara en bråkdels sekunds tappad koncentration, för den som vågar sig väldigt nära.
Samtidigt blev det en grej av att fota sig så nära kanten som möjligt, även för min del (till fruns stora oro).
Sjukt att här inte fanns några säkerhetsåtgärder överhuvudtaget. Det var fritt fram att gå omkring helt som det behagade dig, glasbron på bilden undantaget.
Notera tjejerna som slagit sig ned precis vid klippkanten på bilden. Jag ska ärligt säga att det hade jag inte vågat göra.
Strax över fem timmar senare är vi tvärs över landet, från väst till öst.
Lite orolig var jag nog, för vi hyrde - och förskottsbetalade - en privat lägenhet i New York. Frågan som givetvis hängde i luften var: Fanns det överhuvudtaget någon lägenhet eller hade vi betalat dyra läropengar?
Som väl var gick allt som planerat och lägenheten var dessutom riktigt fräsch samt försedd med luftkonditionering.
Tilläggas bör att vi bodde i New Jersey, men det tog endast 15-20 minuter med buss in till centrala Manhattan.
Billigt blev det inte, men jämfört mot att bo motsvarande period på Manhattan - och då på hotell i synnerhet - så var det rena reapriset. En chansning som gick hem!
Vy över delar av Manhattan från Empire State Buildning. Fanns två alternativ: Våning 87 eller våning 107 (tror jag det var).
Vi snålade lite och köpte biljetter till våning 87.
Tillräckligt. En lite udda känsla dock, för redan när vi kom upp på våning 80 (man åker två olika hissar för att komma hit upp) så kunde man verkligen känna att byggnaden rörde på sig.
Föreställ er att gå på en Finlandsfärja som ligger i stilla vatten. Något i den stilen.
En självklar date om man är i New York. Köp bara rätt biljetter på fastlandet (eller ja, Manhattan) så att ni även kommer upp i kronan. Vi åkte på en nit, vi köpte grundbiljetterna som enbart gav oss båttur ut till Liberty Island.
Och väl på plats kunde man inte köpa rätt biljetter för att komma upp i kronan.
Nej, då fick man åka tillbaka till Manhattan och så lösa helt nya biljetter. Idioti!
Dessutom fanns en "mellanbiljett" som gav dig rätt att åka upp till själva plafonden som Frihetsgudinnan står på.
Vi funderade på att göra om trippen ut till Liberty Island, men bestämde oss för att inte lägga pengar på samma resa en gång till. En annan gång. En annan gång.
Under våra två veckor i New York hann vi besöka alla måsten. Empire State Buildning, Statue of Liberty, Rockefeller Center, Chrysler Building, 9/11 Memorial med en glimt av nya WTC, Wall Street, Times Square, Central Park, China Town, Little Italy, Harlem. You name it, vi har nog hunnit vandra runt där.
Vi gav oss till och med på att försöka få en glimt av New Yorks mest kända övergivna tunnelbanestation, som enligt utsago ska gå att se genom att helt sonika sitta kvar på tunnelbanelinje 6 vid ändstationen vid Brooklyn Bridge.
Tåget fortsätter då, utan passagerare, in mot City Hall Park. Googla det, lär vara en helt magnifik tunnelbanestation som står helt öde. Smyckade tunnelbanestationer är annars i princip helt obefintliga i New York. Det är mest kakel och nakna järnprofiler varhelst ögat kan nå.
Hur det gick med City Hall Park? Nej, vi fegade ur i sista sekund. Vagnarna är trots allt kameraövervakade ... Så det blev en promenad över Brooklyn Bridge istället.
Bron som för övrigt har en central roll i den riktigt hyggliga filmen "Angriest man in Brooklyn". Väl sevärd!
Ett av de nyare inslagen på Manhattan är Highlane Lane. En gammal tunnelbanesträcka som förvandlats till kombinerad trädgård och gångstråk över stan. Just den här bilden ger tyvärr inte denna oas full rättvisa, för man behövde inte vara född i ett betongsamhälle för att uppskatta detta promenadsstråk. Jag skule rent av säga att det var mer läckert än Central Park.
Efter en lång tur med tunnelbana anlände vi till Cooney Island. Här syns den berömda berg-o-dal-banan Cyclone, som till större delen är byggt helt i trä och som synes fortfarande är i drift. Byggt 1928 vill jag minnas det var?
Jag hade hört att Cooney Island var rätt slitet och får väl instämma i den bilden. Hela nöjesfältet, som ligger precis längst med stranden, kändes som att det levt på övertid de senaste decceniumen.
Kändes som ett tragiskt nöjesfält som fortfarande var vid liv, något man hade kunnat hitta i valfri bok från Stephan King.
Och det var långt från några glamourösa delar som passeras innan du väl kommer fram hit. Räkna med över en timma på tunnelbana, med start från centrala delarna av Manhattan.
Thunderbolt är dock Cooney Islands senaste attraktion, så visst satsas det fortfarande på området.
För den som vågar, dit hör inte undertecknad.
Efter strax över en vecka så har man hunnit se och uppleva det mesta som hör till när man är i New York.
Då börjar man söka efter alternativa attraktioner. Linbanan ut mot Roosvelt Island är en av dem, och det bästa är att det är ett kommunalt transportmedel. Har du löst dags/vecko eller månadsbiljett på "tuben" så har du alltså fri access till linbanan.
Dock snabbt avklarat och Roosvelt Island har absolut ingenting för turister att erbjuda.
Där bor folk. Punkt.
Ett riktigt juste vattenhål i storstaden är Candy Shop, korsningen Lexington Avenue och 83:th street (eller var det 84:th street?).
Hur som, en äkta amerikansk diner som varit i drift sedan 1925 och som inte renoverat en pinal sedan 1948!
Så vill du uppleva en klassisk amerikansk diner, med en klassisk dinermeny så är det hit du ska gå.
Kvittot handskrivs, men du kan betala med kort.
Vill du ha en t-shirt? Ta då ditt pick och pack och gå till Hard Rock Café! Här servaras mat och dryck. Punkt!
Namnet Candy Shop kommer sig, affärsrörelsen till trots, av att Coca Cola förrut benämndes som just Candy.
Och givetvis har Coca Cola en central roll i varje diner med någon form av anseende och historik.
Ett annat tips är elektronikbutiken B&H! Ni som tycker att Media Markt kan dra på med stora butiker får här perspektiv på hur det kan se ut. En sjukt stor elektronikbutik med expediter precis överallt. Långa rader, varhelst man vänder sig.
Så imponerande att man bara kan gå runt och kika på hur själva affärsrörelsen fungerar, inklusive rullbanden som löper uppe i taken (skickar givetvis rätt gods till rätt plats vid rätt tidpunkt efter kund och expedits önskemål).
Den expedit som betjänade mig var väldigt intresserad av hur vi svenskar hade det, främst vad gäller sjukförsäkring, lönesättningar och arbetsvillkor som han beundrade.
Medans frun fortsatte shoppa (finns en hel del roliga outlets) gav jag mig på att försöka hitta kända byggnader.
Denna diner bör vara bekant. Användes dock enbart till de exteriöra scenerna i en av världens mest kända tv-serier: Seinfeld.
Invändigt hittas dock en hel del Seinfeld-kuriosa på väggarna, inklusive autografer och lite smått och gott.
Deras "Jerrys baconsallad" var ... intressant.
Kändisbyggnaderna gav mersmak. Världens kanske mest kända brandstation hittas dock på helt motsatt sida av Manhattan (räknat norr till söder), från Seinfeld-haket.
För när andevärlden gör sig påmind, who you gonna call?
I verkligheten tillhör byggnaden New Yorks Hook & Ladder 8. Kikar ni noggrant på bilden så ser ni en variant av Ghostbusters-märket målat på marken framför byggnaden, som fungerat som brandstation både före och efter inspelningen av filmerna.
Samma sak som Seinfeld-haket dock, endast exteriören användes i filmerna. Interiören som förekommer i filmerna lär komma från uppbyggd scen i Los Angeles. Och någon Ecto 1 fanns inte att hitta.
Jag gav mig även på att försöka lokalisera Dana Barretts lägenhet, a.k.a. Spook Central i Ghostbusters.
Byggnaden finns på riktigt, men jag gick bet på det. Under mitt sökande sprang jag dock på Ed Sullivan Theater, mer känd som David Lettermans borg. Jag hade nog väntat mig en mer flashig fasad faktiskt.
Minns ni Rupert? Asiaten som driver en smörgåsbutik i samma byggnad?
Letterman brukar/brukade ge honom lite uppdrag ibland som krydda till showen i övrigt.
Jag insåg för sent att jag faktiskt handlade dricka och t-shirts av just denna Rupert. I ett vagt ögonblick funderade jag på att gå tillbaka och be att bli fotad tillsammans med honom, men det kändes för nördigt. Som om Letterman t-shirten inte var tillräckligt nördig ...
Jag fotade som sagt inte särskilt många bilar under resans gång. Limousiner var dock vanliga nästan varhelst vi kom.
Mest överraskande att de var så vanliga i San Francisco. Det är ju lätt att tänka sig att deras backar (med all skarpa krön som uppstår) lirar dåligt med extremt långa hjulbaser. Men tydligen så fungerar det, för även där var det vanligt med limousiner.
Denna hittade jag dock inte i San Francisco, utan ute i Nevadas ökenområden vid det intressanta hamburgehaket "Burgers & Ammo" eller liknande. Ät först, skjut automatvapen senare. Ungefär där har du affärskonceptet.
Övervägde ett tag på att prova på att skjuta med automatkarbin, men bestämde mig för att hoppa det. Sköt KSP i lumpen, det får räcka.
Denna kunde jag inte heller låta bli att fota. Tror vi hamnade i förberedelsen till någon filminspelning, för efter att jag noterat polisbilen "öppnade jag upp ögonen" så att säga, och konstaterade att hela gatan var kantad av bilar och bussar från 70-talet. Det var en 70-talsmiljö helt och hållet, allt i centrala delarna av New York. Och visst stod där långtradare på långtradare på långtradare med allt från sminkvagn till ljussättningar till ... ja, allt man kan vänta sig vid en film/tv-inspelning. New York-borna tog dock liten notis om detta, utan jäktade på som vanligt. Säger lite om hur luttrade de är.
Slutligen, min nya kompis. Eller ja, en av dem.
Har alltid haft någon sjuk dröm om att äga en Ford Crown Victoria i amerikansk polisbils-mundering.
Har också insett användningsbegräningen med ett sådant fordon, så därav har det aldrig blivit av.
Men passade på att prata bil med polismannen ifråga, som tog sig tid att ställa upp för en nyfiken galen turist från Sverige.
Om jag längtar tillbaka? Självklart!
Men vi har redan bestämt för att inte säga adjö till USA, utan snarare på återseende.
Shoppingen besparar jag er. Låt oss säga att våra väskor var betydligt tyngre när vi reste hem än vid början av semestern.
Svara med citat
