Bilhandlare upphör aldrig att förvåna ...

En liten historia så här på kvällskvisten, tyvärr med alldeles för mycket verklighetsförankring, från verkliga livet, idag, lördag 28 mars.

Livet är inte komplett utan en cabriolet …
Så - efter att ha sålt vår gamla cabbe har vi nu börjat söka efter en modernare ersättare.
Jag har sökt brett och vilt. Allt från Saab Cabriolet till Porsche 911-cabriolet av halvny modell.
I mitt huvud föreställer jag mig en underhållande bil (frun visade mig en nyare Renault Megané cabriolet på "paddan" …. Jag fick svepa ett glas Cola och lugna neverna innan jag förmådde mig att förklara innerbörden av underhållande bil), roliga serpentinvägar, himmel som enda tak och sund solbränna.

Saab har alltid legat mig varmt om hjärtat och fortsätter så göra. Så en ng9-3 Cabriolet skulle förstås kunna vara ett alternativ kände både jag och gumman. Lagom pengar också …
Så efter ihålligt block-o-holic-sökande dök en intressant kandidat upp hos en bilhandlare.
Begärt pris verkade rimligt. Miltalen var sansat. Skicket såg bra ut, den info som angavs verkade ok och en snabb kontroll mot Transportstyrelsen lämnade heller inga frågetecken.
God damn! Här var ju vår bil!

Bankdosan ned i fickan och så styr vi bilen mot aktuell handlare. Nu jäklar ska här handlas en cabbe!

Firman ifråga gav ärligt talat rätt dåliga vibbar vid ankomst. Lite gärsgårdshandlare över hela stället, trots inhängnat område och egen bilhall. Bilarna stod tätt, tätt och var i varierande skick.
Men över lag verkade vagnparken ändå vara skaplig och vår tilltänkta Saab Cab såg ju faktiskt helt okej ut även i verkliga livet.

Företaget sköttes av en ung kille. Om det var hans anställda eller kompisar får vi aldrig svar på, men på plats fanns även en fanclub, som mer gav ungdomsgårdsvibbar än en seriös bilhandlare.
Men det var ju ändå ett aktiebolag, försökte jag lugnt övertala mig själv. Bilen verkade ju dessutom både fin och juste vad gäller historik och så ska man ju ändå ge alla en chans, eller hur?

Som nämnt stod bilarna tätt, tätt. Man förstod omgående att om någon provkörning skulle vara aktuell så skulle det krävas lite Tetris-liknande fippel såväl i bilhallen som ute på gårdsplanen med övriga bilar innan "vår" cabbe slutligen skulle stå startklar ute på gatan.
Men what the heck - vi var ju seriösa spekulanter med pengar på fickan och inget inbyte.

Säljaren var inledningsvis väldigt serviceminded. Lite smörande, lite bilhandlarflin och lite saklig.
Han svarade artigt på mina frågor och jag var i min tur väldigt tydlig med att vi var intresserade av affär idag, utan inbyte om bara bilen var lika fin som den såg ut att vara.
Det var ju bara den lilla detaljen att vi - orimligt nog - ville provköra bilen innan vi slog till.

Jag kunde lika gärna gått in till en resebyrå och begärt att få provresa till resmålet först innan jag bestämde mig. För se, det var ju en h-e-l-t orimlig begäran. Dumma mig.

Jag blev informerad om, det vi redan listat ut med arslet, att det skulle bli en väldans logistik att få ut Saaben på gatan för provkörning och att allt det jobbet riskerade att bli förgäves, om vi inte garanterade ett köp av bilen. Vilket vi indirekt gjort, men okej ...

Nej, se det gick bara inte. Det förstod jag väl?
Vi såg ju hur fin bilen var, eller hur? Det var ju inget att fundera på i så fall, utan bara att slå till!
Om man nu kan leva med designen, sköt försäljaren till i någon form av failargument som sannolikt inte ingår i bilhandlarnas handbok om hur man säljer en bil med framgång.

Där stod vi. Näst intill stumma.
Vad fan hände här precis?

Nu fick bilen var hur fin den ville. Vi sket i det, tackade för oss, behöll våra pengar och bestämde oss för att söka vidare.
Man undrar ju - Hur tänkte han där?
:freak:

Men skam den som ger sig.
Imorgon styr vi kosan mot ytterligare en bilhandlare, där vi förannonserat vårt intresse och ankomst så att bilen finns redo för provkörning.
Ingen Saab dock, men fortsatt cabriolet.

Man slutar aldrig att förundras av vad för folk det finns. :freak:

han hade nog inte tillräckligt många hjärnceller för att klara av tänkandet,,,,,,,,,,

Jag delar din erfarenhet av alla dessa små dussinhandlare. En annan intressant grej är att de ofta byter namn lite på firman (Mäster bil blir Master Car blir Mästarbil osv) med samma ägare och i princip samma personal. Min teori är att de gör så för att de börjar få stämningar och reklamationer från gamla kunder, och genom att kursa kan man börja på nytt så att säga.

Nej jag kom fram till att man antingen köper privat eller hos en MRF-firma eller motsvarande. Privat för att du då ser vem som ägt bilen och förhoppningsvis kan bilda dig en uppfattning om denne, MRF-firma om möjligt för att jag inte tror att de lurar dig medvetet i alla fall. Normalt sett får man ju också ett års garanti, ofta trygg hansa som tydligen ska vara bra. Bra bilar kostar pengar helt enkelt, och jag tror att det kan bli dyrt i slutändan att köpa en bil hos dessa mindre nogräknade handlare som försökt spackla upp den till max.

Dagens äventyr: En betydligt större och mer etablerad handlare. Flitig annonsör på Blocket, med en hel del premiumbilar.
Denna gång var det en Porsche 996 Cabriolet som intresserade oss. Hyfsat mycket pengar för en extrabil.
Då vill man ju definitivt att allt ska vara i sin ordning.

Det börjar bra, men relativt tidigt kommer en negativ bomb. Serviceboken. Den finns, men endast digitalt.
Den fysiska boken har alltså fotograferats och finns numera bara i pdf-form. Varför?
Det får vi inget bra svar på. Men det är ju lugnt, för handlaren lovar att beställa en ny servicebok.
Jaha? Som om det skulle vara en bra lösning …?
Redan här förvånades jag över att höra något sådant från en så pass etablerad handlare.

Jaja. Har vi ändå släpat oss dit så kan vi lika gärna provköra bilen.
Det går ju bra - till skillnad från den första bilhandlaren. Men det kommer ett lustigt tillägg.
"Kör inte ut på stora vägen, utan håll er gärna på industriområdet" blir försäljarens förmaning.
Grönskylt? Näpp … Kändes det märkligt? Japp!

Men ok, vi håller oss väl på industriområdet. Och tur det, visade det sig.
Redan när jag startar bilen lyser varenda varningslampa som finns. Och de slocknar inte.
Motorlampa, oljelampa, varningslampa för suflettmanövrering, informationslampor osv osv.
Kort därpå märker vi att bilen rycker marginellt vid gaspådrag.
Sedan provar vi att hissa ned taket. Inga problem. Men upp? Problem! Den hackar och fastnar i olika lägen hela tiden.

Till slut stänger vi av bilen och provar att hissa upp taket. Går lite bättre. Efter sju år och många besvär låser taket till slut i stängt läge, men varningslamporna består.
Jaha. Bara vrida om nyckeln och bege sig tillba … Men vad fan?!? Klick! Klick! Klick!

Tur att det var en fin dag idag. Bra för att promenera en bit. Typ 500 meter, som väl var.
Handlaren ser bekymrad ut när han på avstånd ser oss komma gående mot firma. Förklarar läget, han skickar ut en löpare med en startbooster. Bilen startar igen. Varningslamporna består.

Förklarar att det inte känns intressant att gå vidare med den bilen. Detta respekterar handlaren, men han vill ändå ge förklaringar till det vi precis varit med om. Felen hade han förstås enkla förklaringar till, och han lovade att samtliga skulle vara historia redan nästa dag. Och tänk om allt hade fungerat. Om inga problem hade uppstått.
Då hade jag väl gillat bilen? Och det var ju så som han avsåg att leverera bilen till oss. Givetvis!
Kunde vi inte vara intresserade av bilen i alla fall? För de skulle ju fixa alla fel och det var ju ett av de finare exemplar som han sett.
Slutligen kom klyschan: Det är ju ingen ny bil.
Ridå. Det bidde ingen affär idag heller.

Det jag inte begriper är att denna gång hade vi förvarnat om vårt besök. Bilen stod till och med undanställd och redo vid vår ankomst.
Varför i helsefyr ser man då inte till att bilen är i respektabelt visningsskick om nu problemen är så enkla att åtgärda istället för att komma med lama ursäkter?